Vår medarbetare, mentor och vän Sören Larsson har gått bort.
Han försvann från jorden mitt i ett språng, samtidigt som vi tillsammans med honom satt och planerade för urpremiären på uppsättningen Your Body Isn’t Just you.
Vi hade bjudit in Sören i arbetet för samtal och feedback. Samtalen var som ädelstenar, vi bara fortsatte de som påbörjades på 80-talet. Sören erbjöd alltid fördjupning och ökad känslighet för var någonstans möjligheten till de där mellanrummen kunde uppstå. De rum som öppnar sig inom skådespelaren i efterklangen när hon gör arbetet som hon ska, det rum som kan delas med åskådarna.
Förra hösten kunde Sören närvara i repetitionssalen. Vi njöt av hans hoppande fniss och kloka ögon. I år fick vi på grund av Corona-pandemin träffas utomhus och mer prata om hur arbetet fortlöpte.
Tills den kväll då han inte dök upp som avtalat.
Med rörelsen och den specifika skådespelarkroppen i centrum hade Sören Larsson en aldrig sinande nyfikenhet för människans möjligheter bortom konvention och norm samtidigt som han ställde krav på ett fysiskt arbete med avspänning och precision. Han arbetade avskalat med närvaro, distans och humor.
För mig personligen var han avgörande för den väg mitt teaterintresse kom att ta: genom den egna kroppen, det djupt personliga men med en klangbotten i det liv som allt levande delar och har gemensamt. Trots högt ställda ambitioner glömde han aldrig mottagarna, åskådarna, och vikten av att odla det publika tilltalet, inte sällan med humor och med blinkningar till olika kulturella sfärer.
Som arbetskamrat och vän var han en syskonsjäl. Han var den som slog vakt om de livsviktiga små sakerna som med åren visat sig vara de som är livet. Sören var i sin förmåga att göra själva livet lite större och tydligare frikostig med att bjuda in sina medarbetare att dela detta det mest väsentliga.
Konstnärligt ägnade han sig åt det som uppstår inom en. Det gällde att skapa förutsättningar för att det skulle ske.
Under många år arbetade vi tätt tillsammans och satte upp hyllade föreställningar som ADAS berättar en Tjechov: Ta fast tjuven!, larssons blandning och BERTHA – en annan historia om kärlek. Vi fick Lasse Dahlquist-stipendiet för uppsättningen av Lasse Dahlquist för cello och solosång. Vi spelade offentligt på ADAS ateljéscen på Konstepidemin och turnerade i Sverige och utomlands. Vi drev Öppen Träning i fysisk och vokal gestaltning och vi reste kors och tvärs för att möta konstnärliga vänner och samarbeta: till Danmark, Italien, Frankrike, USA och Marocko, för att nämna några av de länder vi besökte.
Varje dag med Sören var en lek och ett äventyr. Vi visste sällan var den skulle sluta. Den började med vårt kaffe med mjölk, vi satte oss tillrätta, smuttade och började spåna, samtala om det som låg våra hjärtan nära. Sedan kom handlingen, lusten att påbörja arbetet på golvet, ofta mödosamt för att få ihop det, få ihop det kroppsliga med någon slags innehåll som fick komma som “från en själv till en själv”, för att låna ord av Gunnar Ekelöf vars texter han jämte Nils Ferlins älskade.
Sören var en person som genom sitt sätt och förhållande till världen satte saker och ting i proportion. Han var fokuserad på den inre och undre världen snarare än den yttre, även om världen runtomkring också tilldrog sig hans intresse. Men det yttre tog aldrig över utan blev bara en fond mot vilken det inre livet i alla dess kulörer utspelade sig – ett liv som han aldrig upphörde att nyfiket lockas av.
Nu har han nog fått en slags svar på också den sista frågan, den om döden. Vi har förlorat en älskad vän och kollega och världen har blivit en sann konstnär fattigare. Må vi som haft glädjen att möta dig bära ditt minne och din storhet i våra fortsatta arbeten och i levernet här på jorden.
Fia Adler Sandblad, konstnärlig ledare för ADAS teater
